Han sover sämre nu. Han har mardrömmar. Fatta den hjärnaktivitet som nu råder. Det lilla lilla hjärnkontoret som jobbar över varje dag. Inte konstigt att man kan sätta sig lite på tvären ibland när det passar. Eller inte passar för den delen.
Fred har nämligen kommit på att han kan styra över vissa saker. Han behöver inte alls sova bara för att hans mamma tycker det. Eller äta. Sen kan man vara precis hur hungrig som helst, men det spelar ju ingen roll. Jag tänker väl inte äta bara för att morsan vill det! tänker han säkert.
I morse hade vi en liten fajt. Först ville han inte ha maten. Sen ville han inte sova. När han inte kunde sluta gnälla när han låg i sin säng, tröttnade jag för en stund.
-Nu slutar du genast att gnälla! Mamma har inte lust att höra mer. Sa jag morskt från hallen. Sur var jag också där jag stod och klädde mig för ännu en "härlig" promenad.
Då blev det alldeles tyst från Freds rum. Lilla unge. Så kände jag mig som värsta surmorsan och rusade genast in till hans lilla säng för att överösa honom med pussar.
Så fick han vinna ännu en fajt.
Efter promenaden körde jag hemmaträning i intervaller i ca. 20 minuter. Fred tycker att det är skitkul och är så mycket i vägen som han bara kan.
Jag försöker ju lappa ihop vardag och träning i bästa möjliga mån. Det känns inte alltid så peppade att träna här hemma själv, men jag försöker i alla fall.
Med Fred på höften mest hela tiden blir jag ständigt påmind om att han inte direkt blir lättare. Min kropp måste vara stark och jag kämpar fortfarande i Lofsans challenge.
Vi hann även med en god fika hos våra grannar Sofia och Ville. Nu går han snart grannpojken! Jag fick tom. bevittna hans första steg i går :) Det går så fort! Hur gick detta till? Det känns inte alls så länge sedan som vi stod på hustaket nyåret 2010/2011. Vi skålade för våra bebisar som då låg i magen.
Jag minns även min sista vecka som gravid. Jag och Sofia fikade ute på gården. Ville var ju ute i stora vida världen, men Fred låg kvar i min mage. Jag kände mig som en svettig valross i den svenska försommaren.
- Det kommer nog aldrig någon bebis, jämrade jag mig till Sofia. Jag minns att jag uppriktigt nääästan trodde på mig själv där och då. Väntan på Fred var så oändlig.
Man måste nog vara mamma för att verkligen förstå "folk" som säger - Var tar tiden vägen, det går ju så fort...
För det är faktiskt min ständiga fundering just nu.
 |
| Mamma! Vad har du satt på mina fötter? Jag kan inte röra mig! |
 |
| Julklappssockiplast från moster! |
 |
| Fötterna känns som limmade på golvet och jag är en gnällspik! |
 |
| Jag kan inte röra mig! |
 |
| Men gummit känns väldigt spännande ändå. (gick super när han väl testade att åla) |
 |
| Men mamma vad har jag på mig? En tröja med snören! Jippi! |
 |
| Fred har jeans från Lindex, Sockiplast från Italien, hemmastickad blåbärströja. |
 |
| Hemmaträning med mössrufs, långkallingar och sprallig unge. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar