God morgon.
Det är otroligt vad snabbt barn anpassar sig. (läs vår son Fred).
Han fixade Italien med bravur och vi är lite snopna att han redan känns så stor.
Jag tror även att resan var en resa i sig.
Alla nya intryck, lukter, människor och ljud. För tro inte att Italien inte har några ljud.
Även jag och J fick upptäcka detta land på nytt. Med en baby med sig ter sig nämligen allt väldigt annorlunda.
Tutande bilar och skramliga lastbilar hemma i Sjöstan känns nästan timida i jämförelse med Italiens ljud.
På tågperrongen fick vi hålla hårt i varandra när tåg brakade igenom (utan att stanna) och varnade med sitt signalhorn så att trumhinnorna vibrerade i öronen. Ljudnivån i största allmänhet är så mycket högre. Italienare tjoar, tjimmar, sjunger, hojtar och gastar. Stockholm sover i jämförelse.
Fred gjorde sitt bästa för att sova på alla möjliga platser i sin babybjörn, men det var inte det lättaste. Det kunde vi ju inte klandra honom för.
Så många vänliga ansikten och samtidigt så mycket uppmärksamhet. i Italien hälsar man nämligen på barnen först. Så är det verkligen. Fred stod i centrum från dag ett. Han älskade det, lilla teaterapan.
De allra flesta tilltalade honom spontant, nöp i kinden och tyckte att han var så söööt. Fred var i paradiset. Han skrattade stort och njöt av att bli sedd överallt.
Var det någon som inte såg honom. ex. någon som satt och läste en bok. ja då stod han i mitt knä och harklade sig, hostade och hade en massa ljud för sig, tills personen i fråga tittade upp, och log. Fred log. Han hade han vunnit igen.
Fred saknar Italien nu, inte så konstigt egentligen. Han mamma kan nästan känna att han kunde stanna där. (i bland i alla fall.)
Stockholm och hemma är bara för trist och tyst. Inte en kotte att snacka med. O så händer det för lite!
Just nu ligger han och sparkar mig på benet och jämrar sig. Han vill inte vara själv. Han vet ju att det är så mycket roligare att bli lekt med. (varje sekund.) Ok, Pause. Jag bloggar vidare senare.)
Hela gårdagen var upp och ner.
Fred är en toppenglad kille, så länge allt sker på hans villkor vill säga.
Han är sjukt teatralisk och vägrar göra som sin mamma säger. Han protesterade in i det sista med att sova på gårdagens promenad. Skärmen skulle promt vara nerfälld på max så att de stora blöta höstlöven kunde singla ner rakt mot hans lilla bestämda ansikte.
Till slut gick de små ögonen ihop. Men det var en kamp.
Samma visa innan eftermiddagsluren. Samma visa i natt. Han sov från 18 till 23. Yes tänkte jag. Men ack... here we go again... kl. 01, kl. 03 och kl. 05. TUUUUUUTTE.
Det hördes lång väg att han var skitsur när han inte fick komma upp ur sängen i natt. Trötta och slitna föräldrar, kapitulerade. Fred tystnar innan man ens hunnit lyfta honom ur sängen. Han vet. Han bestämmer.
Hans tumme har kommit i skym undan och känner sig säkert sviken. Mammans bröst är mycket bättre.
Så mycket för att Fred var en stor kille och sover i eget rum, hela natten.
Lika snabbt som han anpassade sig efter hans mamma och pappas regler här hemma, har han nu anpassat sig efter hur vi levde på semestern i Italien. Inte så konstigt kanske, men jobbigt. Nya ovanor. Med det sagt är det rätt häftigt ändå hur en sån liten människa är så följsam och lär så lätt. Klart tänkvärt när han växer upp. Mamma och pappa är ju hans förebilder. Nu ska vi vända rätt på den italienska steken igen.
Han får ett dygn till på sig att landa har vi sagt. Sen kör vi igen.
