Det finns vissa regler för när man hälsar. I alla fall så är det så i min värld.
Det kan också vara så att min värld är småstaden. Där hälsar man tom. på folk man inte känner.
Träffar du någon i skogen på din morgonpromenad så hälsar du. Så är det bara. Det är jag uppväxt med och tycker faktiskt att det är lite trevligt.
Träffar du där emot någon utanför Konsum så hälsar du inte. Om du inte känner personen förstås.
Då måste du ju hälsa. Det värsta är ju bara att det faktiskt är folk som tittar bort istället för att hälsa fastän man känner varandra. Det ser ju bara för kul ut. Det där plötsliga rycket i nacken för att liiite för hastigt titta åt ett annat håll. Fortfarande liksom! Hallå jag trodde folk växte upp efter 30. Men det kanske är ett typiskt Stockholmssyndrom? Här kan man ju inte hälsa på vem som helst.
Det är lustigt det där.
I morse träffade jag mina vanliga kompisar runt Sickla sjön. Stavgångsdamen, paret med konstiga glasögon, (kan bli jag o Joa om 30 år..haha) och ett par till som jag brukar möta.
Alla dessa är i pensionsålder och hälsar glatt på mig. Varje morgon. Jag blir ofta stoppad för att folk frågar om vägen också. I bland får jag nästan känslan av att jag bor i en liten stad. I alla fall här i Sjöstan.
Jag älskar den känslan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar