Pinande, vinande, piskande vind. Grått, grått, dimmigt och bara 3!!! grader. Stockholms annars så klarblåa kulisser var som bortblåsta. Min ofodrade trench hängde fortfarande vänt på galgen i hallen, trots att vi redan var inne på november månad. Vintern ville hålla på sig lite, så solen fick värma ett tag till. Alla glada mammalediga Sjöstadsbor kunde gott sitta på bryggorna med sina kaffetermosar ett tag till i solen. Barnen sov gott i vagnarna och mammorna kunde bära solglasögon långt in på eftermiddagen. Det var som om man hade glömt bort vintern. Den höll sig undan. Den var liksom inte önskad. Än.
Men så kom La Famiglia. " Det är ju skönt för dem att det fortfarande är så varmt" sa vi innan ankomsten. "Stockholm kan få visa sig från sin bästa sida, det hade ju varit för trist med novembers annars så deppiga snålblåst" sa vi. Det var som om vi beställt vädret på nätet. Som om det vore en garanti att solen skulle skina. (som den ju faktiskt gjort alla andra dagar).
Trenchen togs ner från galgen. Tunna skinnhandskar. Ska jag ta med mig mössa? funderade jag. Den är ju bara för nopprig!
"Ska jag ha kofta under dunjackan?" avbröt Fia. Ha ha skrattade jag henne rakt upp i ansiktet. Hur kallt tror du att det är egentligen? Du kommer att smälta, svarade jag syrligt.
Med det svaret är det inte konstigt att man hellre bildar sig en egen uppfattning. Fia kastade istället en blick ut genom vårt fönster för att se hur en vanlig Stockholmare gick klädd denna dag till ära.
Det ÄR ju kallt ute mumlade hon (utan att jag hörde) då hon såg en tjej gå utanför med rejäl dunjacka, tjock halsduk och varm mössa. Vad hon inte visste då, var att det var Chiara hon såg genom fönstret. Kofta och dunjacka får det bli, inget svårt val tänkte Fia och byltade på sig. Klok som hon är.
Väl nere på bryggan kände jag nästan hur min skalle ville lätta från axlarna. AAAAAAA. Mössan, tack gode Gud låg i fickan. Nopprig men helt oumbärlig.
"Men var det du!!!?" gastade Fia till Chiara. Det var alltså dig jag såg utanför fönstret skrattade Fia.
Det spricker snart upp, resonerade jag och pappa. Solen är på G, sa vi. Det var kallt hela den dagen. Riktigt kallt. Novembers första bitiga dag spenderade jag på söder i en trench med trekvartsärm.
Att La Famiglia hade tänkt till och packat dunjacka var ju för väl. Ingen hade lyssnat på mig, när jag babblade om sol och kaffe nere på bryggan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar