Efter lite frukost kände jag ett plötsligt joggingbehov komma smygandes. Precis sådär som jag kan känna med kaffe ibland. Helt plötsligt bara skriker kroppen.
I samma stund som jag snörde skorna kände jag ett litet pirr spridas under huden. Förväntan!
Jag har många gånger sagt att "nu är det dags att höja ribban på träningen, nu har jag inga ursäkter längre", för att sedan sakta sjunka ner i soffan med fin fin Anthon Berg och ett glas vin.
Jag har helt enkelt inte lagt så mycket hjärta på träningen sedan Fred kom. Jag har lagt mitt hjärta helt hos min familj.
Med det sagt till försvar, så känns det faktiskt riktigt skönt. Jag har fokuserat på viktigare saker helt enkelt. (Nåja, chokladen kan kännas mindre viktig i sammanhanget).
Men vad jag fortfarande kan längta efter och som känns fullständigt uppnåeligt, det är den där grymma känslan av att känna mig stark. Så där stark och snygg som man gör när man tar hand om sig.
Jag vill vara en stark mamma helt enkelt, som orkar med att bära runt på guldklimpen.
Väl ute på bryggan, utan vagn (för första gången) tog sjöstadsbrisen genast tag i mig. Jag blev hög på mig själv i löpartights tror jag. Ha ha! HEEEELLOOOO IM BACK....flinade jag för mig själv.
Med detta skrivet hoppas jag nu att min inspiration får hänga kvar!
Eftermiddagen bjöd sedan på bio med 3 andra mammor. Vi hade alla lämnat männen och barnen hemma för "Breaking Dawn". Det var vi och ungeför hundra fjortisar på Filmstaden vid Medis.
Men ändå, SÅ bra! Är man lite lätt hormonstinn med amningshormoner som fortfarande ränner runt i kroppen så kan jag villigt erkänna att det var oerhört svårt att hålla tårarna borta. Att sedan filmen bara handlade om bröllop, kärlek, graviditet och förlossning, gjorde ju inte saken bättre.
Nä, nu ska jag faktiskt slita mig från "datan". J har gjort hemmagjord saffrans ostkaka. Till den serveras årets glögg med kaffesmak, gottis!
puss på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar