Den lurades alltid. Lurskålen var nämligen i kristall och glittrade i säkert tusen olika färger beroende på hur ljuset föll över denna vackra lilla skapelse.
För att inte visa vår iver på direkten, satte vi oss ofta i soffan först för att prata lite med farmor och farfar. Ändå var det liksom svårt att koncentrera sig. Farmor hade förstås godis i lurskålen titt som tätt. (om inte farfar hade ätit upp det vill säga). Därför var det alltså lite extra svårt att koncentrera sig på annat. Det var liksom inte förrän vi äntligen kom oss för att lyfta på locket som vi kunde pusta ut. Kasta oss över mattlump, engelsk konfekt, choklad, Mariannechoklad eller Twist. Eller förfasas över att den var tom. Skålen lurades nämligen. Man kunde aldrig vara säker.
I dag fick jag en egen lurskål av J i adventspresent. Nu längtar jag efter att få fylla den med julgodis!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar